Marocko vs Spanien (första intrycket)
Detta är två texter som jag skrev under resans gång. Jag skrev dessa två för att kunna påminna mig själv hur jag kände just då. Djupt och ångestladdat.
Efter första kvällen i Marrakech:
27/4
Vi kommer fram till Marrakech en sen lördagkväll, vi är trötta efter flygresan och samt den kaosartade taxi färden till medinan.
Jag kollar ut genom fönstret från taxin och ser hur vägarna till hotellet blir smalare och smalare.
Efter 15-20 min stannar taxin och vi kliver ut ganska så försiktigt fast taxichaffören pratar hektiskt till oss som om vi borde snabba oss.
Jag har ont i huvudet och känner mig ganska ofokuserad.
Det står en gammal gubbe med en skottkärreliknande grej där han lastar upp våra ryggsäckar. Vi vet inte vem han är eller vart han ens kom ifrån. Taxichaffören viftar med händerna och skriker något på marockanska, vi förstår ingenting.
Efter att ha betalat den hetsiga taxichaffören alldeles för mycket så börjar vi följa efter den gamle gubben.
Han går i ett hastigt tempo och trycker sig förbi människor.
Vi går i smala gränder som är ungefär 1,5m breda. Det är mörkt och folk överallt som stirrar.
Jag har aldrig i mitt liv känt mig såhär otrygg förr. Jag, Stina och Anna pratar knappt med varandra utan har all fokus på att hänga med i det höga tempot för att inte tappa den gamle gubben.
Gråten börjar smyga sig på ju längre in i gränderna vi går.
Det är bara män ute, dom visslar och säger saker på marockanska åt oss.
Jag känner att det är tur att vi för stunden inte vet vad de säger.
Tillslut så är vi framme. Självfallet vill den gamle gubben ha betalt för här är ingenting gratis, och självklart ser han chansen att lura oss på lite extra pengar.
Jag har aldrig i mitt liv känt mig såhär otrygg förr. Jag, Stina och Anna pratar knappt med varandra utan har all fokus på att hänga med i det höga tempot för att inte tappa den gamle gubben.
Gråten börjar smyga sig på ju längre in i gränderna vi går.
Det är bara män ute, dom visslar och säger saker på marockanska åt oss.
Jag känner att det är tur att vi för stunden inte vet vad de säger.
Tillslut så är vi framme. Självfallet vill den gamle gubben ha betalt för här är ingenting gratis, och självklart ser han chansen att lura oss på lite extra pengar.
Jag känner hur vi alla är energilösa, rädda men ändå lättade över att äntligen kommit oss till hotellet. Eller det vi trodde skulle vara ett hotell.
Det är ett trångt hus som är byggt på höjden, i receptionen står en artig man som visar oss vårat rum.
I rummet finns varken toa eller dusch som det var sagt.
Det som finns är tre stycken enkelsängar.
Det som finns är tre stycken enkelsängar.
Vi sätter oss ned och kollar på varandra. Försöker smälta alla intryck som just skett under den senaste timmen.
Vi vet inte vars vi är eller vart vi ska.
Vi vill gråta men låter bli.
Vi saknar Sverige.
Första mötet med Spanien:
20/5
Från kaotiska Marocko till vacka Spanien.
Det känns som att jag andas in en renare luft och människorna bemöter mig med ett nästan skrämmande lugn.
Det är skönt att vara i eu även om det fortfarande krävs teckenspråk för att förstå varandra.
Taxin till busstationen är dyr och bilen är sprillans ny.
Det luktar rengöringsmedel istället för inpyrd röklukt. Inga osäkra omkörningar på högersidan sker.
Jag kommer att gilla Spanien men jag kommer även att sakna hektiska Marocko och deras okunnighet om att organisera saker och ting.
Kommer sakna att nästan alltid behöva gå på magkänslan.
Bussfärden är lugn, jag känner mig lugn... kanske första gången på 23 dagar.
Är det nu det är dags att gråta?
