Lite så är det med mig och kärlek. Den sanna kärleken finns inte riktigt med mig och jag orkar som inte tvinga den att dyka upp för jag känner att jag inte orkar anstränga mig.
Eftersom att alla vi människor har olika åsikter och tankar kring detta så är det väldigt svårt att förklara för vissa för att dom ska förstå.
Det får mig att tänka, kan man inte trivas med att vara singel? Måste man ha någon att dela livet med.
Jag själv vet egentligen redan svaret på den frågan för min del, jag har ju ett helt liv på mig att hitta någon att dela mitt liv med så varför stressa fram något.
Sen är det just det med att ha en såkallad "pojkvän" som man ska dela livet med...
Jag tycker absolut att de människor som trivs bra i sina förhållanden ska ha det så men om man nu är som mig så varför inte ha en bra vän att dela livet med? Det är ju underbart.
Att ha en sån vän som alltid ställer upp blir ju som en familj för en, så har det iallafall blivit för mig.
En sån vän som ställer upp och accepterar alla dumma och konstiga beslut man tar här i livet!
Jag är så glad att jag har sådana vänner, alltså inte bara en utan flera.
Nu känner jag att jag spårar iväg lite här med ämnet men jag vet inte, känns som att det är för många i denna värld som tror att man måste ha en pojkvän för att "klara sig". Jag var väldigt mycket så när jag var yngre, om alla mina kompisar hade ett förhållande så var jag också tvungen att ha det, för att så skulle det vara.
Men i mina ögon är det ingen oskriven regel att man ska ha det så på något sätt, jag kan ju lätt säga att jag hade kunnat klara mig hur bra som helst om jag inte hade hoppat in i förhållanden. Och nu låter det ju som att jag ångrar mina förhållanden men så är det inte, jag säger bara att det inte är ett måste.
Nu på senare år så tycker jag att det är viktigare att tänka på vad man själv vill, leva livet och sen kan man ju ha så tur att man kan leva livet även om man har pojkvän, det kan man absolut men det har väl inte riktigt jag känt.
Jag tycker att man ska passa på att vara lite ung och dum, tänka på sig själv för det kommer ju ändå en tid där man liksom inte vill vara så ego längre.
Ingen stress liksom.
Aja, kladdigt och egentligen helt orealistiskt inlägg men det som bara kom av sig själv. Och ja alla Mammor och Pappor som läser detta skrattar väl och tycker att det är roligt. Men det är okej, ni har också varit unga och dumma antar jag. haha.
Förövrigt så älskar jag texter som princip tar ord ur munnen, det är kärlek alltså. Vissa låtar av lykke li är så, sen beror det ju självklart på vars man är i livet men just nu så passa lykke li in väldigt bra i mitt liv.
Iallafall, kärlek är fint och underbart men kärlek är också bedrövligt och jobbigt. Musik är väldigt mycket kärlek för mig, på ett bra sätt.
