Live wild ✌️ Die free

Att sova har blivit överskattat för mig tydligen. 

Igår var jag på biblioteket och lånade böcker & bland annat en diktsamling. 

Det är dikter om livet som förhoppningsvis ska ge mig inspiration till att skriva. 

Dikterna är fina & får mig att tänka mer än vanligt. På livet. 

 

Jag gillar just att dikterna aldrig säger till mig att det finns ett slut. Dikterna vill att man alltid ska sikta framåt, även när det inte går. Även när det inte är realistiskt att fortsätta. 

 

 

 

 

Tredje gången gillt den meningen pryder rubriken här i min dagbok.

Jag tänker ofta på just det, hur mitt liv skulle sett ut ifall jag hade varit någon annan. Någon annan som inte har det här som ständigt brinner i bröstet, någon annan som inte får blixtrar i huvudet och någon annan som inte tappar andan av musik. Viss musik såklart men, ni vet.

Tänk liksom om jag hade haft en annan hobby.. det är läskigt att tänka på.

Lika läskigt som döden ungefär.

 

Jag har växt upp med att svälja känslor istället för att spotta ut dem, jag har växt upp med att välja känsliga ämnen varsamt. Det vill säga medelmåttigt av allt. Jag har alltid haft svårt för att säga starka ord som tex. Jag älskar dig. Jag har alltid haft svårt att tala ut tror jag. 

Det kanske är för att det är så jag har blivit uppfostrad, inget illa med det liksom.

Men detta är nog en stor förklaring till varför jag hellre skriver.

 

Sen så har det ändrats mycket efter årens gång, jag menar i min kompiskrets (vill egentligen kalla dem familj men för att ni ska förstå) så har vi alltid varit öppna med saker. Saker och ting som svider, som känns, som tex känslor. Så man har lärt sig att kunna säga stora ord, prata om stora ämnen så som döden till exempel.

 

Jag tycker det är viktigt. Jag vill kunna prata om döden även om jag bara är 19 år. Jag vill ju helst prata om allt som skrämmer mig egentligen. Annars så spricker jag.

Jag och mina kompisar kan sitta i timmar och prata om frågor som man funderade på då man var 6-7 år och allmänna frågor om framtiden.

Vad händer efter döden? Hur känns det?

Tänk när man gifter sig OM man gifter sig, Kommer jag få barn? Hur kommer jag bli som mamma?

När kommer jag hitta den där soulmaten som jag ska leva med? Hur kommer jag bli när jag blir gammal?

Vart kommer jag att bo? Kommer jag utbilda mig? och den största frågan: Kommer det fortfarande att vara vi, the glorias? Vad kommer hända?

 

Musiken kommer jag ju alltid att ha med mig, såklart. Men det som vi byggt upp, det som vi drömt/drömmer om.. Vad händer med våra drömmar?

Så jävla skrämmande men fint ändå.

Och det är väl bäst att lämna just det ämnet till senare eftersom att de ämnet rör på sig ganska rejält i nuet.

Man vet aldrig när detta kommer ta slut, för att allt har ju ett slut.

Men just nu siktar vi på att räcka oss mot evigheten. Det kanske inte behöver ta slut, så som med döden. Döden kanske inte är ett slut. Vem fan vet.

 

Och ifall allting nu har ett slut så låt oss leva för evigt så som ABBA, The Ark, Queen & Magnus Ekelund & stålet.

 

Puss.

 

 

Sitter i sängen på jobbet och analyserar lite ABBA-texter i hopp om att få lite inspiration till att skriva.

Det går segt nu.

 

På senare tid så har jag varit väldigt stressad, jag glömmer saker helatiden, blöder näsblod (?), min kropp vill inte alls samarbeta med mig på något sätt, jag är ständigt trött och jag är blödig som aldrig förr osv...

Och det är så konstigt för att det från dag till dag, igår kände jag mig hopplös och idag är det inte alls på så sätt?

Väldigt underligt, men det känns som att jag behöver stressa ned, lägga ifrån mig mobilen ibland kanske!

Det är princip vad jag gör på dagarna, smsar och ringer runt till folk.. Alltid beslut eller liknande som ska tas och saker som ska tänkas på. Blir helt galen.
Ska i alla fall bli döskönt med helg, bara ha kul! Inge arbete.

Ahhh, jobbar till fredag morgon sedan är jag ledig!! Vilken känsla!

 

Puss på er, god natt!

 

 

På senare tid har jag blivit så nostalgisk av mig, jag tänker tillbaka på förra året då princip hela mitt närmsta kompisgäng bröt ihop och gick in i väggen. Alla samtidigt, inklusive jag.
Jag minns att man hade man suttit och sagt i tvåan att man var skoltrött men jävlart i trean fick skoltrött fem verkliga ansikten.
Man orkade ingenting, fanns ingen motivation eller något inom mig. Så jävla deppigt att läsa egentligen MEN, nu i alla fall är jag så glad att vi alla gick igenom det där. Vi kämpade och nu idag är jag bara glad av allt det.

Jag är liksom tillfreds med mitt liv just nu, om man kan säga det på det sättet?

Visst, jag har ett stressigt liv där det kan dyka upp livsändrande beslut men det är ju de jag ändå vill i slutändan.

Veckan har varit hektisk med många intryck, skivan har satt sina spår och jag går runt och är nervös nästan helatiden. När någon gör en recension eller liknande om våran skiva så känns det som att den personen rannsakar hela mig och mitt liv och liksom trycker på alla punkterna som betyder mest i mitt liv och sedan bedömer personen det. Så himla superduper personligt men ändå så fint. Och det är just därför jag tycker att det är en sån jävla overklig känsla när vi får så höga betyg. Det är coolt.

Jag vet att jag/vi måste arbeta på mycket, det vet jag. Jag tänker på det varje dag, det är dock lite synd, ibland önskar jag bara att jag skulle kunna skippa att vara så kritisk mot mig/oss och bara njuta.

Ska försöka med det dessa kommande veckor.

 

 

Sjukt att det redan är Oktober. Månaderna och dagarna bara flyger iväg.

Jag är hemma i Boden igen efter två veckors ledigt från jobbet då jag blandannat har hunnit med att besöka Kiruna & Stockholm.

Jag & mina bästa vänner har även släppt vårat debutalbum, ÄNTLIGEN.

Hur länge har vi inte väntat på det? Helt sjukt att vi faktiskt gjort det nu, och recensionerna har varit fantastiska.

Jag har så svårt att faktiskt fatta att det gått så bra, många kommer fram och frågar hur det känns och jag är fortfarande helt mållös. Det är overkligt, som med studenten. Samma känsla liksom.

Imorgon bokar jag och Stina äntligen våran semester till Stockholm. Känns så jävla skönt att få fara dit och bara glassa runt, inte känna att man har två dagar på sig utan att man faktiskt kan andas och bara ta det lugnt.

Jag och Stina är ju från tidigare erfarenheter väldigt bra på att bara ta det lugnt, sitta på stan, titta på folk, fånga inspiration, skratta, sova, fezta. Exakt som det ska vara på en semester. Vi är fan semesterexperter.

I alla fall så är det höst i Boden och det känns helt ok. Står ändå fast vid mitt beslut om att fly landet när det blir -30 och snö. Men får se hur det går..

Tack och hej för denna gång