Live wild ✌️ Die free

Tredje gången gillt den meningen pryder rubriken här i min dagbok.

Jag tänker ofta på just det, hur mitt liv skulle sett ut ifall jag hade varit någon annan. Någon annan som inte har det här som ständigt brinner i bröstet, någon annan som inte får blixtrar i huvudet och någon annan som inte tappar andan av musik. Viss musik såklart men, ni vet.

Tänk liksom om jag hade haft en annan hobby.. det är läskigt att tänka på.

Lika läskigt som döden ungefär.

 

Jag har växt upp med att svälja känslor istället för att spotta ut dem, jag har växt upp med att välja känsliga ämnen varsamt. Det vill säga medelmåttigt av allt. Jag har alltid haft svårt för att säga starka ord som tex. Jag älskar dig. Jag har alltid haft svårt att tala ut tror jag. 

Det kanske är för att det är så jag har blivit uppfostrad, inget illa med det liksom.

Men detta är nog en stor förklaring till varför jag hellre skriver.

 

Sen så har det ändrats mycket efter årens gång, jag menar i min kompiskrets (vill egentligen kalla dem familj men för att ni ska förstå) så har vi alltid varit öppna med saker. Saker och ting som svider, som känns, som tex känslor. Så man har lärt sig att kunna säga stora ord, prata om stora ämnen så som döden till exempel.

 

Jag tycker det är viktigt. Jag vill kunna prata om döden även om jag bara är 19 år. Jag vill ju helst prata om allt som skrämmer mig egentligen. Annars så spricker jag.

Jag och mina kompisar kan sitta i timmar och prata om frågor som man funderade på då man var 6-7 år och allmänna frågor om framtiden.

Vad händer efter döden? Hur känns det?

Tänk när man gifter sig OM man gifter sig, Kommer jag få barn? Hur kommer jag bli som mamma?

När kommer jag hitta den där soulmaten som jag ska leva med? Hur kommer jag bli när jag blir gammal?

Vart kommer jag att bo? Kommer jag utbilda mig? och den största frågan: Kommer det fortfarande att vara vi, the glorias? Vad kommer hända?

 

Musiken kommer jag ju alltid att ha med mig, såklart. Men det som vi byggt upp, det som vi drömt/drömmer om.. Vad händer med våra drömmar?

Så jävla skrämmande men fint ändå.

Och det är väl bäst att lämna just det ämnet till senare eftersom att de ämnet rör på sig ganska rejält i nuet.

Man vet aldrig när detta kommer ta slut, för att allt har ju ett slut.

Men just nu siktar vi på att räcka oss mot evigheten. Det kanske inte behöver ta slut, så som med döden. Döden kanske inte är ett slut. Vem fan vet.

 

Och ifall allting nu har ett slut så låt oss leva för evigt så som ABBA, The Ark, Queen & Magnus Ekelund & stålet.

 

Puss.